Hur gör man egentligen?
Om man har blivit sårad och sviken av precis allt och alla hela sitt liv.
Hur går man vidare?
Hur VÅGAR man gå vidare?
Jag vet inte om jag orkar med och "chansa" så mkt till.
Vad gör man om personen i fråga kanske inte tycker, tänker och vill samma sak?
Ska man bara gå vidare och glömma och stå ensam resten av livet?
Eller ska man våga chansa?
Ge sig hän och se vad saker leder till?

Ja jag vet inte iaf...
Har redan stora problem med att vara extremt blyg och med att lita på folk.
Vågar inte alltid ta steget fullt ut.
Har problem med att höra av mig till folk jag tycker om just för att jag inte vill verka tjatig lr så.
Men har märkt att det ist kan få folk att tro att jag inte bryr mig.
Det finns inget riktigt mellanting.

Just nu skulle jag vilja våga mer.
Men jag vet inte hur...
Känslor och sånt krims krams är inte riktigt min grej längre.
Är hellre tyst med vad jag verkligen känner, tills jag blir tillfrågad.
Ljuga kan jag ju inte tyvärr =P
Fast det är la bra förstås, men inte alltid har jag oxå märkt.
Det kan va farligt att vara rakt igenom ärlig...

Känner något just nu som gör mig väldigt glad :)
Men samtidigt livrädd...
För då kommer ju förstås alla frågor, tankar och oro...
Om man duger...
Om det verkligen är besvarat vad man känner...
Om det blir samma helvete som förr...

Är ganska jobbigt ibland att vara en "Tänkare"...
Fråga bara mina ex! XD

Skulle vilja va lika orädd som min älskade Anneli!
Hon vågar ta för sig.
Vågar ta kontakt.
Vågar vara sig sj.
Vågar satsa, vågar ta, vågar ge.
Ger sig inte förens hon fått reda på sanningen :)

Om man bara sj var sån...

XOXO

Jag saknar dig.
Längtar efter dina armar runt mig.
Vill höra din röst.
Vill höra dig säga att du tycker om mig.
Vill veta om du vill att jag blir din.

Avtrubbad som få pga medecinerna, men lika kär ändå.
Har ingen koll på tankar och känslor.
Förutom mina känslor för dig.

Vill att du ska tro mig.
Vill att det blir vi.
Vill att du är min.

Vill!

Jag förstår inte mkt av vad som händer just nu.
Får inget grepp om mina tankar.
Undrar vad du har för tankar.
Hur du ser mig.
Om du anser oss ha någon framtid.
Verkar inte så just nu.

Tycker så mkt om dig.
Tillräckligt för att släppa allt och gå vidare.
Om du bara kunde förstå det.
Om du bara kunde lita på mig.

Du får mig att må bra.
Du får mig att bli glad.
Du får mig att vilja kliva ur sängen på mornarna.
Du får mig att bry mig om mig själv.

Mina vänner märker en förändring.
Dom ser något positivt.
Dom ser ett hopp hos mig som länge varit borta.

Du är bra för mig.
Jag vill vara med dig.
Vill få en chans att kalla dig för min pojkvänn.
Vill visa upp dig för hela världen.
Om bara du oxå kunde förstå det.
Om du bara kunde släppa allt dåligt du oxå.
Om du bara kunde lita på mig.
Tro på mig.
Veta att jag vill va din.
För det vill jag.
Så hemskt mkt.

Förstår att vissa saker är jobbigt för dig.
Men du måste oxå förstå attt vissa saker är jobbigt för mig oxå.
Jag har djupa sår som måste läkas.
Jag måste ibland prata om sånt som får mig att må dåligt.
Och om du vill vara min så måste du finnas där för mig.
Och lyssna.
Hjälpa mig läka.
Även om du ibland tycker det är jobbigt.

Jag har mkt bagage, sånt jag aldrig kommer kunna bli av med.
Många saker jag ångrar att jag sagt och gjort i mitt liv.
Det går inte att göra något åt mitt gammla liv.
Vissa saker får du helt enkelt leva med om du vill vara min.
Men det går att skapa ett nytt liv.
Och det vill jag göra.
Med dig.

Men jag tänker inte tjata.
Inte vara ett plåster.
Det är helt upp till dig om du vill vara med mig.
Det ska vara på ditt intiativ, inte något jag tjatat fram.
Det skulle inte hålla i längden.

Vill du inte vara med mig, så förstår jag.
Det är trots allt väldigt mkt att smälta på en och samma gång.

Men ändå så hoppas jag något gruvligt på att du vill ge detta en chans.

Jag kommer inte höra av mig något till dig.
Och hör inte du av dig så vet jag vad som gäller...

Vill bara att du ska veta att jag tror vi hade kunnat få något riktigt fint ihop.
Vill att du ska veta att jag har blivit kär i dig.
Fastän jag lovade mig själv att låta bli det på ett bra tag.
Men nu är det så.

Och även om det inte blir nått, så är jag glad att jag känner som jag gör.
Jag vet ju nu att jag verkligen kan gå vidare.
Jag vet att jag kan älska igen.
Och att jag nån vacker dag kommer göra det.
Även om det inte blir dig.

Inte sovit ett dugg i natt.

Är folkilsk, mordisk och förbannad.

Hatar tamefaen allt och alla just nu.

Är grymt trött på allt förbannat jävla skitsnack om mig och och min Ex-make.
Varför kan folk inte oxå fatta att det är just det han är!?
Min EX-MAKE!!!

Är redigt äckligt trött på att aldrig bli trodd.

Är ännu tröttare på folk som inte kan svara i tele när dom borde fatta att det är viktigt.

As lessen för att jag inte blir litad på av den som betyder.

Sjukt trött på människor som bara sårar.

Och förbannat arg på människor som gör mina vänner illa!!!

Less på att ha så ont.

Otroligt trött på att varenda liten skymt till lycka, ska krossas varenda jävla gång.
Förstår inte vad jag gjort för att förtjäna detta egentligen!
Vem det är som bestämmer om jag ska få vara glad eller inte.

Den som bestämmer det ser iaf till att krossa allt ordentligt till små, små atomer.

Det börjar nästan kännas som att jag har ett litet grönt monster på en axeln.
Som håller sig lugn så länge jag är nedstämd.
Men så fort den anar minsta glädje så hoppar den fram och börjar bita och fräsa...

Jag behöver en vän nu.
Någon jag kan prata med och som förstår mig.
För snart svämmar alla tankar över.
Och jag orkar bara inte.

Skapligt nerstämd.
Börjar få en känsla av att allt kommer gå åt helvete.
Bara pga en idiot som redan förstört så pass mkt för mig.
Och fortsätter såra och förstöra för mig än idag.
Blir så ledsen...

Jag har självklart fortfarande en del sår att läka efter den personen.
Men jag är helt klart redo att gå vidare.
Att få bli glad och lycklig och få läka tillsammans med någon jag tycker om.
Någon som inte skulle såra mig på samma sätt.

Men ändå så lyckas personen sätta käppar i hjulet för mig gång på gång.
Och nu börjar jag bli fruktansvärt trött på det hela.

Jag är helt klart beredd att klippa banden helt med personen, ifall det är det som krävs för att bli lycklig.
Kan kanske verka lite hårt, då vi fortfarande faktiskt är vänner.
Men vilken vän sen då.

Vänner nedväderar inte varandra och antyder heller inte att ens drömmar är fåniga mm.
Vänner har tid med varandra.
Vänner både ger och tar.

Inte bara tar, tar och tar.

Vänner kan ringa bara för att prata bort en minut, inte enbart för att dom vill nått.
Vänner nedvärder inte heller ens nya förälskelse.

Jag har hittat någon som jag verkligen tycker om.
Och jag hoppas verkligen att han ger oss en chans fastän han är osäker pga personen.

lr ja för mina känslor för personen i fråga.

Jag är iaf helt säker på mina känslor.
Jag vet vad jag vill.

Fy tusan.
Vaknade och var skapligt förrvirrad...
Hade en massa otäcka och tråkiga tankar igår som gjorde att jag knappt kunde sova.

Och självklart drömmde jag mardrömmar.

Igen.

Fattade inte alls var jag var eller vad faen jag skulle göra när jag vaknade.
Tror allt det här beror mkt på värken, så hoppas att fitt doktorn ringer idag!

Annars kommer jag seriöst visa honom hur det är att leva med ett paj knä, en trasig bröskorg och ryggvärk från helvetet.

Men nu blire kaffe och dusch!

Just när mitt liv börjar ordna upp sig, så ställs allt på ända igen!
Men suck lixom.
Har helt plötsligt massa viktiga val, fyra st för att va exakt.
Och har inte den blekaste om vad ja ska göra.

Egentligen är det väl bara ett av valen som skulle kunna göra mig glad och lycklig än längre tid.
Och det skulle väl vara mest logiskt att välja det, men det finns problem med det oxå så klart.

Det andra valet är enklast, men helt klart tråkigast.
Det tredje skulle kunna ge mig en kortvarig lycka, men en jävla massa oro.
Det fjärde valet är helt okänt för mig ännu, och skulle kunna leda till vad som helst.

Lite smått jobbigt när man helt plötsligt får så mkt att tänka på.

Jaja, det löser sig väl det oxå...

Men vad faen är det som händer!?
Har alla jävlar blivit galna!?
Inklusive jag!!!

Jag kan verkligen fortfarande inte fatta varför man tillåter sig själv att må dåligt!!!

Att gång på gång gå tillbaks till det gammla, som en gång sårat en så hårt.
Att gång på gång ge människor bara "En chans till" fast men redan gett hundra.

Jag kan inte heller vara klok.
Nu börjar jag få ganska mkt känslor för någon, och vad gör jag!?

Hela världen är faen upp och ner!!!

Måste ta mitt förnuft till fånga innan jag sabbar allt för mig själv ännu en gång.

Måste börja lita på människor.

Måste ge mig hän.

Inte alltid vara inställd på att bli sårad.

Måste!